PewPew-Studios

På det stora hela så tror jag att människor generellt sett är dåliga sällskapsdjur. Det snackas alltid om hund/kattmänniskor, men på det stora hela så tror jag snarare att vi är som pirayor. Vi lever i stim för att öka chansen för överlevnad, men om killen bredvid gör magen upp så är vi där och sliter loss köttstycken inom någon millisekund. Kombinera det med lite kristen moral så har du ett filosofiskt dilemma utav obehagliga mått. Det ligger i vår natur att svälja vad vi kommer över, även om det är grannens kött vi glädjefullt sliter från hans bara kropp, men våra inlärda tankeväxlar skuldbelägger samtidigt all form av hunger.

Kombinationen utav konsumtionssamhälle och monogami är också lite av en intressant kombination. Är vi monogama för att vi vill, och känner att det är vad som främjar oss bäst som individer, eller är vi det för att det är ytterligare en sak vi kan äga? Inget vardagsrum är ju perfekt utan en 50″ Full-HD, en sjysst soffa, lite krukväxter, en livspartner och kanske något brädspel, det sabbar feng-shuin om någonting saknas.

I ett förhållande, monogamt förhållande, så kommer det alltid finnas saker man måste ge upp för att det ska kunna “fungera”, men hur mycket av oss själva kan vi ge upp innan vi förlorar vad vi var från början? Om jag gillar sprit på lördagar, skrikig musik på hög volym, badkar och starkt kryddad mat, men lever med en öl på fredag, lite singer-songwriter i hörlurar, duschar och potatismos (som förvisso är fuckwin, men ändå. I’m trying to illustrate a point förfan.) för att “passa in” och vara så “friktionslös” (minsta motståndets lag, 80talet vad har du gjort med oss?) som möjligt, är det då mitt liv jag lever, eller lever jag någon annans idé om mitt liv? (Haha, gud så pseudofilosofisk jag kan bli, får väl ljuga och säga att det här är ett utdrag från min dagbok när jag var 14, eller något.)
Har man någonsomhelst integritet i ett förhållande?

Sorterad i: Whine, existentiell ångest

Se även:

• Inga liknande inlägg: