Jag är aldrig hemma
April 22nd, 2009 14:34Det känns som om man allt för sällan faktiskt tar sig tid att sätta sig ner, utanför bruset, och reflektera över var man är, vad man har gjort och varför allting går åt helvete.
Jag satt och försökte förklara mitt cv för mig själv igår, vad ska jag säga till en eventuell arbetsgivare som eventuellt erbjuder ytterligare ett själsdödande arbete inom en bransch som jag inte vill ta i med tång? Vad ska jag säga när han frågar hur det kommer sig att jag generellt sett bara jobbar 3-6 månader på varje arbete? Har jag något problem med att sitta still? Någon form av arbetsmarknadsdamp? Hur ska jag förklara att jobb som inte ger mig någon form av kreativ avkastning gör mig illamående, att efter två dagar så är jag uttråkad?
Det enda arbetet jag känt mig någorlunda tillfreds med var som golvläggarlärling, och det var nog mest för att jag kände mig lite som min pappa. Lite vuxen sådär, som man är när man sliter i tystnad, trasar sönder sin kropp och kämpar för att hålla familjeföretagets gemensamma näsa över vattnet när en av grundpelarna inte kan arbeta ordentligt längre, även att han försöker, på grund av sin blodcancer? Jag trivs med att slipa golven, inte för att arbetet i sig inte är monotont och i princip likadant oavsett vad man ställs inför, utan för att jag känner mig hemma. Det sitter någonstans långt back, långt in, i ett dolt och undangömt utrymme, draperat i lila och fullt av spindelväv längs med väggarna. Där sitter det en tumör som vägrar låta mig känna mig tillfreds med mig själv, eller någon annan, en tumör som vägrar låta mig binda någon form av känsla till väggarna som omger mig. Jag känner mig aldrig hemma, vart jag än, för sekunden, betalar mitt uppehälle. När jag slipar golven dock, då somnar tumören, men i samma veva som jag stänger av slipmaskinen så vaknar den igen.
Givetvis finns det ett par andra saker som kan tvinga bort delar av den apatin jag känner inför min omgivning, Lindas och mina promenader ut till Killingeholm och vidare är ett ganska bra exempel, att meta med någon av mina bröder, och då menar jag både mina blodsbröder och mina bröder som jag delat min uppväxt med, och stundtals också skrivandet.
Jag tänkte försöka undvika alla mina självspäkningar och min självcensur. Så om ni ska fortsätta hänga med här på bloggen så får ni nog se upp, det är en ganska obekväm väg framför oss.
