PewPew-Studios

Gå iväg från mitt fönster
Rör dig i din egen takt
Jag är inte den du vill ha, bejb
Jag är inte den som du behöver
Du säger att du letat efter någon
Som aldrig är svag men alltid stark
som skyddar dig och står upp för dig
Oavsett om du har rätt eller fel
Någon som kan öppna varje dörr
Men det är inte jag, bejb
Nej, nej, nej, det är inte jag, bejb
Det är inte mig du letar efter, bejb

Smyg från kanten, bejb
Tassa fram på marken
Jag är inte den du vill ha, bejb
Jag kommer bara att göra dig besviken
Du säger att du letat efter någon
Som lovar att aldrig försvinna
Någon som stänger sina ögon för dig
Någon som stänger sitt hjärta
Någon som är beredd att dö för dig och mer
Men det är inte jag, bejb
Nej, nej, nej, det är inte jag, bejb
Det är inte mig du letar efter, bejb

Sjunk tillbaks in i mörkret, bejb
Här är allting gjort av sten
Det finns inget här som rör sig
Och jag är hursom inte ensam
Du säger att du letat efter någon
Som fångar dig varje gång du faller
Som alltid plockar blommor
Och kommer varje gång du ropar
En älskling för resten av ditt liv och inget mer
Men det är inte jag, bejb
Nej, nej, nej, det är inte jag, bejb
Det är inte mig du letar efter, bejb

Original av Dylan [utkast, kan inte få ordning på refränghelvetet.]

Sorterad i: Musik | Inga kommentarer

hon lyser
när allt i världen är fult
hon är en mening i all meningslöshet

det här är något jag måste göra
jag har varit där också
innan allt annat
så var jag som dig

Originaltext: Trent Reznor

Sorterad i: Musik | Inga kommentarer

Jag talar i verser, profetior och förbannelser
Jag hatar mitt liv
Inga mirakel kommer häråt
Hata dig
Det finns bara hål
Hata dig
Inget är fel med dig
Hata dig
Jag måste behålla kontrollen
Hata dig
Alla ställer frågor och
Ingen plats är säker
Jag försakar din reinkarnation
för att slippa undan den här smärtan

Jag hatar mitt liv

Jag talar i verser, profetior och förbannelser
Denna storm av törnen växer
Hata mig
Det finns inget slut i sikte
Hata mig
Kaos vrider sig i min mun
Hata mig
Och uppmuntrar till ett mentalt uppror
Hata mig
Jag befinner mig i ett förvridet sinne
Med en tunga av poesi
Jag åt Atlas ryggrad och
Nu krossar världen mig

Jag hatar mitt liv

Levande begravd i fiendeland
Ett surrogatbarn för mänsklighetens synder
Hata mig
Levande begravd bakom fiendens linjer, levande begravd, levande begravd
För mänsklighetens alla synder

Originaltext: Otep Shamaya

Sorterad i: Musik | Inga kommentarer

man slutar hoppas på att vakna
när varje dag är
en väntan på nästa
inkassokrav och när
det enda man känner är
ett kroniskt obehag,
en tomhet
som stannar kvar

håll om mig, bara en sekund
håll om mig, jag kan inte sova
håll om mig, smyg in en kniv
håll om mig, i min rygg
håll om mig, det finns fortfarande
håll om mig, plats kvar

Sorterad i: Whine | Inga kommentarer

det finns så många sätt
att undvika att säga
åh gud jag älskar dig så
och hur jag än försöker,
så verkar jag inte träffa rätt

det spelar ingen roll
det kommer inte att gå
vilken pacemakerteknik
de försöker sig på
jag tror fortfarande inte att
mitt hjärta kommer
att fortsätta slå

varje undvikande rörelse
är ett steg
för att ta mig här ifrån
för att ta mig närmre,
för att omfamna
min självförstörelse

och det finns så många sätt
så sjukt många sätt
att undvika att säga att jag älskar dig så
och för varje försök
så dör någonting inom mig
och jag önskar så
att jag kunde ljuga och säga att jag har rätt

i en tom värld,
i en tom säng.
fylld med mina demoner
och våra vänner
kastas jag mot eggen
och jag skär mig så

och för varje försök
som står sig slätt
så undviker jag
att säga åh gud, jag älskar dig så
och jag vill inget hellre
än att aldrig hitta rätt

Sorterad i: existentiell ångest | Inga kommentarer

likt en mal till ett brinnande ljus
så behöver jag värmen
oavsett om jag brinner upp

all form av närhet sliter i mig
likt en nyöppnad böld
alla känslor rinner  ur mig
och lämnar mig kall

mina behov är ett socialt heroin
en nål i en ruttnande ven
jag omfamnar allt
ger mitt självvalda lidande
en ursäkt

vi lovade varandra
att aldrig
aldrig
bli någonting för någon annan
och på vägen
blev vi aldrig
aldrig
någonting för varandra

Sorterad i: Humor, existentiell ångest | Inga kommentarer

Relativt fantastiskt vilka underliga minnen man kan ha in the ashes of the wake. Jag var smått osäker på om gårdagen innehöll följande:

Rapbattle, småtroll, långpromenad runt klocket med Uffe och karins syster, fiskedamm, mini-robinson på toaletten, bra väder, jag har aldrig med karins föräldrar, manshångel och en 20 saker till. Fortfarande lite lurigt att lista ut vad som gäller.

Och angående den ökända homosexgrejen som jag dricker till varje gång, och dementerar så fort jag nyktrar till, så får ni helt enkelt avgöra när jag är som mest ärlig. Nykter, eller packad.

Vi har inte uppdaterat så mycket på senaste tiden, då det var någon tomte som tog sig in på sidan via en systemflaw i våra säkerhetsinställningar på siten, men nu har vi [med hjälp av våran host] fått bort skiten, och ordnat inställningarna. Destovärre så har mitt sexliv hyfsat till sig, så risken för att jag fortsätter med fler comics känns just nu inte så stor. (Va? Kan man skriva saker när man mår bra också? Hur då?)

Sorterad i: PewPew | Inga kommentarer

På det stora hela så tror jag att människor generellt sett är dåliga sällskapsdjur. Det snackas alltid om hund/kattmänniskor, men på det stora hela så tror jag snarare att vi är som pirayor. Vi lever i stim för att öka chansen för överlevnad, men om killen bredvid gör magen upp så är vi där och sliter loss köttstycken inom någon millisekund. Kombinera det med lite kristen moral så har du ett filosofiskt dilemma utav obehagliga mått. Det ligger i vår natur att svälja vad vi kommer över, även om det är grannens kött vi glädjefullt sliter från hans bara kropp, men våra inlärda tankeväxlar skuldbelägger samtidigt all form av hunger.

Kombinationen utav konsumtionssamhälle och monogami är också lite av en intressant kombination. Är vi monogama för att vi vill, och känner att det är vad som främjar oss bäst som individer, eller är vi det för att det är ytterligare en sak vi kan äga? Inget vardagsrum är ju perfekt utan en 50″ Full-HD, en sjysst soffa, lite krukväxter, en livspartner och kanske något brädspel, det sabbar feng-shuin om någonting saknas.

I ett förhållande, monogamt förhållande, så kommer det alltid finnas saker man måste ge upp för att det ska kunna “fungera”, men hur mycket av oss själva kan vi ge upp innan vi förlorar vad vi var från början? Om jag gillar sprit på lördagar, skrikig musik på hög volym, badkar och starkt kryddad mat, men lever med en öl på fredag, lite singer-songwriter i hörlurar, duschar och potatismos (som förvisso är fuckwin, men ändå. I’m trying to illustrate a point förfan.) för att “passa in” och vara så “friktionslös” (minsta motståndets lag, 80talet vad har du gjort med oss?) som möjligt, är det då mitt liv jag lever, eller lever jag någon annans idé om mitt liv? (Haha, gud så pseudofilosofisk jag kan bli, får väl ljuga och säga att det här är ett utdrag från min dagbok när jag var 14, eller något.)
Har man någonsomhelst integritet i ett förhållande?

Sorterad i: Whine, existentiell ångest | 2 kommentarer